Aktuellt

Idag har konstkursen haft inriktning foto, närmare bestämt fotodagen ”Bli En Bättre Fotograf” arrangerat av Kamera & Bild och Zoom Fotoresor. Det största dragplåstret Mattias Klum, ställde dock in då han blivit magsjuk. Det var ju naturligtvis tråkigt, men det var en fantastisk, riktigt informativ och utmanande dag ändå.

Inledde gjorde 21 årige (!) Jonas Classon och det är ju inte annat än att man blir lite förbannad, han är galet duktig trots sina unga år och man känner ju bara att man skäms och undrar vad man gör med sitt liv egentligen. Han pratade även om värdet av tålamod då han för att få bilden här bredvid/nedan på svanen som flyger satt i 21 dagar (morgon och kväll) för att få till den bild han hade i huvudet.

Andra talaren ut var Sophie Odelberg som fotade mycket extremsport och äventyr. Det som gav mest avtryck för mig där var hennes prat om rädslor och att man måste utmana sina rädslor. Framförallt skilja på vad som är en rationell och vad som är en känslobaserad rädsla. En känslobaserad rädsla är irrationell och man kan resonera sig ur den, men rationell rädsla är det som räddar livet på en och håller en på tårna. Hon sa också att en obemött rädsla blir ens gränser. Här har jag fasligt mycket tankar. Jag har så mycket jag är rädd för, men för mig är det rationella rädslor. Sen finns det saker jag är rädd för men heller inte intresserad av. Måste jag då utmana mina rädslor? Hon tar hisnande och fantastiska bilder på alptoppar, jag kommer aldrig göra det, för jag har inte det intresset. Kanske är jag för bekväm/lat. Men jag tror faktiskt när jag tänker/känner efter att det för mig handlar om prioriteringar. Den typen av foto är en livsstil, långt ifrån den jag har valt och det känns helt okej.

Innan lunch fick vi lära oss om Street Photography av Mats Alfredsson också han en fantastisk fotograf. Här får jag jag ju verkligen gå på tårna, för jag jag gillar verkligen bilderna, men igen är det inte för mig, på ett par sätt. Jag är verkligen inte konfrontativ och jag gillar inte tanken på att fota folk jag inte känner och publicera bilder om jag inte fått godkänt. Jag vet att jag får, men jag vet också att jag inte vill. Sen finns det ju en typ av street photography som jag gillar väldigt mycket, det går under porträtt (där man gör porträtt på stan) eller framför allt den typen där man inte kan identifiera några personer. Alltså typ bokstavligen street photography. Stadsbilder, speciellt nattetid, det gillar jag mycket. Är det här en rädsla, begränsning eller bara olika intresseområden?

Det är ju alla dom här begränsningarna och alla de olika intresseområdena som gör en unik som fotograf. Jag gillar att fota saker som står still och inte bryr sig eller att jag får press ack och då har skriftlig tillåtelse. Är det här begränsningar? Jag orkar inte hålla på med modellreleaser, eller ens tankar på liknade jag fotar hellre djur och blommor.

Kungsholmen i motljus på väg på lunchen. (mobilbild)

Efter en rask promenad till Donken var det dags för Therese Asplund. Hon lärde oss en hel del matnyttigt om att använda blixtljus även utomhus. Hon är porträttfotograf och jobbade mycket med studiofoto. Helt fantastiska bilder och en sak jag verkligen tog till mig var att hon pratade om att hennes instagramflöde var rörigt, för hon varierade teknik så pass mycket. Jag kan verkligen känna igen mig i det där, jag byter ju teknik hela tiden, fota blommor, konserter, någon nattbild, måla en tavla, göra en leranimation, en teckning osv. Jag börjar komma till insikten att nä, det är nog kanske inte min grej att hitta en teknik, ett uttryckssätt, utan ”visionen” får styra tekniken. Är det en undanflykt att navigera runt ens begränsningar? kanske? Spelar det någon roll? Jag vet ärligt inte. Att hitta sättet för mig att förmedla det jag vill säga oberoende av teknik måste väl vara det viktigaste? Visst, man blir ju inte vassaste fotografen för man har så många andra järn i elden, men det viktiga för mig är historien eller bilden man vill förmedla, inte tekniken. Kanske får det bli på bekostnad av verkshöjden ibland, men så länge man är medveten om det och aktivt tar beslutet.

Sen var det dags för Göran Strand, astrofotografen. Här är ju en av de grejer jag vill göra mycket mycket mycket mycket mer. Jag älskar ”jymden” och vill fota stjärnor, men det blir aldrig av. Varför? Jag har inga ursäkter visar det sig, flera av hans bilder var fotad med utrustning jag har, skulle kanske inte skada med en sån motor till stativet. Det jag saknar är kunskapen om åt vilket håll jag ska rikta kameran (det finns appar som visar vad man ser till en början) så det jag saknar mest är elden i brallan som får upp mig ur soffan och letar rätt på ett ställe någorlunda utan ljusföroreningar. Och kanske ett underställ.

Sist ut för dagen blev Hans Strand, landskapsfotograf. Även han fantastisk fotograf och man får ju ett himla reslängt när man ser bilderna och här är nog den resan jag helst kan tänka mig att göra. Abisko. Jag börjar till och med kolla upp hur det går att köra i Sarek och där omkring, jag inser kvickt mina begränsningar, jag behöver en guide eller liknande. Jag är stadsmänniska och inte vandrare. Jag skulle vara en av dem man får rädda ur en puckad situation två meter ut i vildmarken. Jag behöver heller inte in i djupaste djupet eller upp på högsta höjden. Dessutom kan man ju ta tåget upp, inte hela vägen men en bra bit, typ till Murjek. Till och med google streetview skapar stor konst här.

Dagen har varit fantastisk och som ni ser är det mycket tankar som har fladdrat. Det jag känner att jag hela tiden måste göra upp med är det här att alla äventyr ser så fantastiska ut, ”Wow, vilka bilder! Vilka platser!” (arrangören säljer trots allt fotoresor) men att jag måste kämpa mig till att det är okej att inte vilja åka till världens ände hela tiden. Det är ett ideal att vilja resa, men jag vill ju (oftast) inte resa (av två miljoner och en anledningar) Men när någon skryter över och säger att man flygit 130 timmar i helikopter, 20 gånger till Island, världen runt flera gånger på ett år för att få till bilderna samtidigt som man förfasas över miljöförstöring. Saknar fotoyrket självinsikt? ”Men jag fotar ju konsekvenserna och belyser problemet, MINA foton gör minsann skillnad” men om alla som vill resa men bryr sig om miljön kallar sig bevarandefotografer av olika slag, då har vi helt plötsligt tusentals miljökämpar som inte tvekar en sekund på att göra 20-30 resor om året… Man kan inte komma och säga att det inte ger konsekvenser. Man sätter ju sitt eget fokus på problemet framför själva problemet.

Efter en sån här dag brukar man kunna sukta efter ny utrustning. Förra året blev det en 90 mm macro som jag knappt använt. I år suktar jag mest efter ett underställ, kanske en resa till Sarek men framförallt tid och energi.

Idag fortsatte impressionismen med post-impressionismen, som jag pratade lite om tidigare. Så efter impressionismen så började man ifrågasätta nya saker. Typ skitsnack som perspektiv proportioner och färger. Va ska vi med det till?! Jag gör väl som jag vill! Då välkomnar vi till exempel Paul Cézanne, Paul Gauguin, Vincent van Gogh and Georges Seurat. (vissa av dessa karlar hängde i flera genrer) Jag valde ut att lära mig mer om Gauguin av den enkla anledningen att det fanns en film om honom (Gauguin: Voyage to Tahiti (2017)) på min tv att hyra. Han (och rörelsen) inspirerades bland andra av Katsushika Hokusai (ni vet den stora flodvågen som är väldigt 2d, men ändå 3d och det fanns en utställning med honom på Millesgården för några månader sedan.)

Dagens bok, inköpt i Paris på Musée D’Orsay för
några år sedan. Blev verkligen inte klar. 

Det vi lär oss av Gauguin är en hel del olika saker faktiskt. Jag har i samband med att jag läst om honom/sett filmen funderat på det här med inspiration. Han var uppenbarligen inspirerad av urinvånare av olika slag. Han bodde långa perioder på Tahiti och Franska Polynesien och målade många porträtt av sin polynesiska fru. Vad blir jag inspirerad av? Vem inspirerar mig? Stora frågor som jag fortsätter fundera på.

En annan sak jag lär mig av Herr Gauguin är det här med på vilket allvar man tar sin konst. Att lämna fru och fem barn utarmade i Paris/Köpenhamn för att sitta i djungeln och måla sin nya fru som också svälter i en tid när mannen var försörjaren, kanske något som gör att man går till konsthistorien men man är ju ingen bra medmänniska, enligt mina mått mätt alltså. Jag är hellre en bra medmänniska och prioriterar människorna runt mig än min konst, kanske jag inte kommer gå till konsthistorien tack vare det, men det är okej.

En rolig sak ur filmen var det här med att han inte sålde så många tavlor/skulpturer när han var på Tahiti, men han lärde sin polare (även frugans älskare) att göra träskulpturer som ser ut som att de är gjorda i något slags traditionell metod. Gauguin gjorde dem ur hjärtat, med inspiration och känsla. Polaren började serietillverka och sålde till vita turister.  Gissa vem som blev rik? Som helg-krigande konstnär gör man ju lite både och. På vardagarna går typ 12 timmar per dygn (inkl restid) till dagjobbet som köper mitt ”hantverk” och min tid, då gör man som grafisk formgivare det kommersiella, det som säljer och tilltalar målgruppen så mycket som möjligt på rätt sätt för just det ändamålet. På helgen jobbar man med sjääälen! (infoga bild av mig i dramatisk pose och basker här). Utan det ena hade jag inte kunnat vara helt fri att göra (eller inte göra) det andra.

Dagens fantastiska mästerverk (haha) är gjort på paddan med appen Procreate. Inspirerad av Georges Seurat och van Gogh. Det var väldigt svårt att tänka bortom realismen, att släppa perspektiven och verklighetsförankringen, såväl i perspektiv som färg. Även att fönsterbrädan är för kort. Oj, vad det störde mitt öga, men det var till för att provocera och provocerad blev i alla fall jag. :) Trevlig helg!

Igår körde jag konstkursen genom att jag släpa med mig hela familjen på nationalmuseum som precis har öppnat igen. Det bestående intrycket är ”oj, så mycket folk” och ”oj, så mycket konst”. Med 700 000 tavlor och pinaler att titta på insåg vi snabbt att vi inte gör detta på en dag, man får komma tillbaka helt enkelt. Vi hann med större delen av översta våningen som avhandlade konst på 1400-1600 talet. (Tror jag.) Mycket porträtt på adelsfolk, fina byråer och fantastiska kannor. Tyvärr tappade jag koncentrationen och ”läraren” i folkvimlet, svårt att stanna och fundera, läsa och lära sig under omständigheterna , dels när man är fem fina får som vill hålla ihop någotsånär och tusen andra fårskallar som står i vägen. Klockan tre fikat blev hamburgare på restaurang istället.

Veckans praktiska övning gick lite åt pipsvängen. Jag tänkte att jag skulle göra ett porträtt av mig själv som en mystisk varelse, inspirerat av bilden längst ner, jag valde dock, så här i Halloweentider, Medusa. Resultatet blev lika hiskeligt som Medusa och jag vill inte förstena mina läsare, så jag låter bli att publicera den. Istället får ni njuta av två takbilder och mina varmaste rekommendationer om museet, äntligen har vi ett i Stockholm igen. Värt resan bara för arkitekturen, dessutom är det gratis.

Söndagen har dessutom används till att färdigställa kalendern för 2019! Hoppas skicka den på tryck nu i veckan. Fick plocka bort massa bilder jag ville ha med egentligen, men sånt är livet. Året har bara tolv månader.