Vilken dag! Den började i Edinburgh i ett hotellrum på källarplan med en cementblandare precis utanför fönstret. Sen tåg till Defrmerlan, eller något sådant, och ett hotell i det närmaste slottsmiljö. Vi bor i det rosa rummet, det är fantastiskt. Och väldigt, väldigt rosa.
Spola någon timme och vi är på festival (T in the park), något vi sett fram emot så länge att vi nästan inte vågat hoppas eller tro på det. Spola någon timme till och jag blir nästan däckad av en gose-minior som träffar mig rakt i huvudet. (har fortfarande ont) Spola någon timme till och jag lyckas hitta äcklet som står och drar lite väl mycket i snoppen när han ”kissar”.
Sen får jag äntligen se Manic Street Preachers, barndomsidoler och jag sjunger fortfarande i huvudet på ”motorcykel emptiness”. Efter det kommer vi till dagens, sommaren, årets och ett av mitt livs höjdpunkter. Hela grundanledningen till denna resa som tagit oss x antal tusen mil: Biffy Clyro spelar på hemmaplan. För tionde gången spelar de på T in the park. Å jag var där. Jag ”sjöng” mig genom hela konserten men fick även några bilder och skisser. Dagens skiss är naturligtvis Biffy. Starkaste låten den här gången var för mig ”Machines”. Roligt var även att man hade en riktig säckpipekille som spelade på ”Stinging Bell”.