Jag har ju lite mer seriöst tagit upp det här med att teckna sista tiden. Jag tror det bottnade i att någon för något år sedan sa att de inte gillade några av mina teckningar som jag jobbat hårt med och var så stolt över. Först blir man ledsen, sedan modfälld, sedan ger man upp, sedan blir man förbannad, ”vem fan är hen att döma?!”. Sen skiter man i vad den personen säger och utvecklar sin egen stil, går sin egen väg. Skit i dem, jag gör min grej, gillar ni den inte så titta bort, jag gör så gått jag kan. Och så gått jag vill. På mitt sätt.
Det har lett till det jag är absolut mest tacksam över när det gäller att jag inte slutade rita. Det hände i morse. Jag vaknade och kom ganska klart ihåg vad jag hade drömt. Det var supermysigt, min familj var där, jag pratade med min morfar och staden var byn där min mamma växte upp och jag tillbringade somrarna som liten. Men den såg inte alls ut som när man åker dit fotar den! Hela staden/byn var pastellfärgad, husen såg mer ut som popcornlådor med tak med bollar på och bilen jag och brorsan åkte i hoppade fram över vägarna istället för att rulla. (undrar om någon blandat skumma grejer i min tandkräm?)
Hur som helst så kunde jag sätta mig ner innan frukost och teckna ner minnesbilder från staden! Jag fick det ganska nära så som det såg ut. Jag kan teckna mina förvirrade drömmar! Don’t get me wrong, jag har ingen illusion om att någon är intresserad av att se dem, men jag kunde titta på bilden i kväll och minnas hur allt var. Jag var i en tuggummifärgad stad, hoppandes i en fantastisk bil och hade precis pratat med morfar! vem vill inte minnas det för resten av livet och dessutom ha ett vykort där ifrån?! Awsome!
Tycker du perspektivet i förgrunden blir lite knas? Att vägen inte är riktigt stabil? Det var det första jag tänkte med när jag mindes bilden från drömmen, skönt att inte allt behöver vara logiskt i drömmar, illustrationer och animationer!
Natti natti och dröm fina drömmar! Det hoppas jag göra!