För en tid sedan skrev jag klar en ”bok”. Jag vill använda ”” för jag har lite svårt att se det som en bok. Den är ju inte tryckt och jag kan hålla i den. En bok kan man hålla i, den ligger inte bara digitalt på någon dator. Just nu är det en berättelse, den heter ”Flickan från Månen” en liten cheezy titel, men det passar på berättelsen.
Jag tänkte att det vore kul om andra kunde få läsa den så jag bestämde mig för att skicka den till ett antal förlag får ett par månader sedan. De fick till den 1 november på sig att svara och det börjar närma sig, hittills bara avslag men långt ifrån alla har svarat, men tänker att det är säkert som när man söker jobb: ca 1 på tio svarar ens på riktigt.
Att andra inte får läsa mina berättelser är ju inte ett alternativ så om det inte är något som nappar så ger jag ut den själv. Det blir mycket jobb och kostar endel pengar. Jag märkte också att det var en hårfin skillnad i pris på att ge ut 100 sidor och att ge ut 300, så jag tänkte att gör jag det själv så ger jag ut mina ”fem första” i en volym.
Nedan ser ni en grovskiss på omslaget. Fyra av berättelserna är helt färdigskrivna, den som jag just nu kallar Birka Princess har jag en bit kvar på, men jag är övertygad om att den blir klar till 1 november, när jag sätter igång mina egna hjul.
Jag har inte riktigt outat tidigare att jag håller på och skriver, det är något jag gjort i många år, av och till, anledningen till att jag inte gjort det är för att det låter så sabla pretentiöst och folk får enorma förväntningar på en. Mest skriver jag på någon kväll här och var, mycket i telefonen i kollektivtrafiken och endel på helger. Det har tagit tid, den som just nu heter ”Strange Love” började jag på för mer än tio år sedan.
Jag är naturligtvis lite nervös inför tanken att andra ska läsa det jag skriver, det är ju fiction, rena berättelser men ändå baserat devis på upplevelser och högst personligt, hela texten, alla karaktärer, världar och skeenden kommer ju inifrån mig. Klart det är att blotta sig.
Flera jag har berättat för har sagt ”Jag har också velat skriva en bok” eller till och med börjat. Det enda jag kan säga är: Fortsätt! Ibland har man inte tid, verkligheten kommer i vägen. Men begränsa facebookskrollandet, tv tittandet eller vad det kan vara så frigörs enorma mängder tid. Inte alltid man har energin bara. Men för att citera mina gamla jumpa dojjor: Just Do It!
Jag är sjukt nyfiken på att få veta vad som rör sig i mina vänners huvud. Jag vet nu precis vilken som var min största block för att komma vidare: i gymnasiet fick vi skriva berättelser ganska ofta, jag skrev en berättelse som utspelade sig i ett flyktingläger i Afrika, för det var dem jag kände starkt med och vill uppmärksamma. Av läraren fick jag dåligt betyg och kommentaren som i detta sammanhang upprepas om och om igen: ”Skriv det du känner till istället” eller ”Write what you know”. Det är väl det dummaste! Hur uppstår hela Sci-Fi genren?! inte fan är det för att man skriver om saker man kan mycket om, det är ju fantasi! Skulle mina böcker bara handla om hur det är att sitta på kontor och jobba? (något jag fick utlopp för i ”En Lång Fredag”) Eller ska mina berättelser handla om att gå på konserter? Då skriver jag väl hellre en recension eller ett referat? Hur ska vi kunna skriva fantasifullt och hitta på nya berättelser om man bara får skriva om sånt man kan eller vet mycket om? Och hur kul är det? Man vill väl hitta på nytt!
Nä, jag säger som man säger i alla andra genrer av konst och skapande: skriv det du vill berätta.
Ett annat hinder är lika dumt det: Jantelagen. ”Vem är jag att skriva en bok?” eller ännu värre ”Det är väl ingen som vill veta vad jag har att berätta?” eller ”Men tänk om jag skriver den och ingen tycker den är bra?”. Det här är ju bara vårt eget sätt att hindra oss själva. Att knyta ihop skosnörena med bordsbenet. Vi kommer ingenstans. Man kan inte mer än man tror. Jag skriver enkla texter, anpassade för ungdomar och uppmuntrar till kärlek, självständighet och driv att göra det man vill. Men främst skriver jag för mig själv; för att bearbeta och mycket för att underhålla; ibland sitter jag och fnittrar för mig själv på tunnelbanan.
Jag avsluta det här enorma inlägget med att tacka alla. När jag berättat om det jag skriver så har alla varit väldigt stödjande och nyfikna. Det är den nyfikenheten som får mig att genomföra det här, hade det inte varit för er hade jag aldrig dragit ihop det här projektet, slutfört flera av berättelserna och kommit så här långt. Tack, av hela mitt hjärta. Alla mina karaktärer tackar er och vi hoppas ni får mötas och lära känna varandra snart.