Jag har tänkt att fredagar efter lunch är inspirationshämtning. Sagt och gjort, så idag begav sig hela Make Believe Studios (jag och så släpade jag med pappsen) till Fotografiska. Som alltid lärorikt. Jag har lärt mig ännu mer om vad jag och mitt konstnärskap INTE står för och vill representera. Halvnakna, fulla människor i utsatta situationer är inte min grej. Det fula mänskliga är inte min grej. (Anders Petersen) Provocerande på det stora hela är inte min grej. Det fanns vissa bilder i höstsalongen som jag gillade. Bland annat jättefina stilleben av Yvonne Heinonen med grönsaker som var sammansatta till figurer som en tolkning av Skriet i zucchini.
Jag gillade även Joyce Tennesons bilder, som efter den tidigare utställningen kändes som ett mycket hälsosammare sätt att se på världen och en stil jag gillar mer. Bilder som faktiskt berikade världen och gjorde den vackrare.
Den enda bilden som jag riktigt fastnade för och gick tillbaka till var en bild av Magnus Wennman, bilder som handlade om ett välgörenhetsprojekt i Indien. Bilden föreställde en fjäril som satt i en buske i svartvitt. Den var säkert menad metaforisk men det vet enda gången jag kunde andas. Bredvid hängde en bild av en äldre kvinna i närbild som föreföll döende och tittade rakt in i kameran.
Missförstå mig rätt. Klart att mänskligheten ska porträtteras på det sättet som fotografen ser den. Det är ju det som är grejen, bilden är fotografens syn på mänskligheten, inte en objektiv bild av mänskligheten. Förut sa man att foton inte ljuger. Men genom att vi Väljer var vi är, när vi tar upp kameran, vilken optik, när och hur vi tar bilden, vilka bilder man väljer ut, vilka som visas och absolut hur de efterbehandlas så Skapar vi ju bilderna. Ett foto är ju inte en representation av verkligheten, det är en förutfattad mening av fotografen som visar något fotografen vill säga.
Min åsikt om andras bilder är och ska inte vara relevant för andra fotografer. Mina åsikter är till för att hitta mitt förhållande till foto, världen, mitt konstnärskap och mig. Jag vill göra världen gladare, lyckligare och finare. Inte gräva ner mig i misär.
Jag har ett ganska naivt språk och det har tagit tid för mig att acceptera och inte se ner på det. Något som säkert gjort att jag censurerat mig själv. Men är det något jag vill säga till alla så är det ju att inte trycka ner det man vill säga.
Träffade en vän på McDonalds på nattkröken och hen hade slutat med sin konst för hen fick så mycket kritik från folk som inte förstod eller såg nyanserna. Idéerna var absolut kontroversiella och passar kanske inte i ett gemene facebookflöde en onsdagkväll. Då riskerar dom missförstås. Men bara där eggas min nyfikenhet! Då vet man att man är något stort och viktigt på spåren! Bilder som absolut skulle skapa debatt. Att konstnären då väljer att självcensurera sig och aldrig ens ta fram bilderna! Det skär i mitt hjärta.
Därför ska jag göra mitt bästa för att sluta censurera mina naiva, tråkiga eller sorgliga bilder, men min inre lite elake bildredaktör får nog leva vidare ett tag till.
Mycket insikter och tankar som vävs ihop bara av ett museibesök och en nattburgare på Donken.